jonia.blogg.se

Jag känner mig aldrig så ensam så som jag gör när jag sitter och jobbar natt. Det är så himla tyst om nätterna. Saker man aldrig hör på dagarna hör man då. Förklarliga ljud. Så som element och kylskåpet som skriker. Men också mer oförklarliga, tex att det knakar och brakar uppe på övervåningen, ibland kan det smälla till så jävla högt som det gjorde i natt. Men jag försöker hålla mig sansad, om det spökar så får de väl spöka. Nej men ärligt talat så skiter jag på mig ibland, men ignorerar. Konstiga ljud, precis som om någon skulle sitta uppe på övervåningen och studsa med en boll. Jag försöker ha lite musik som sällskap, eller en dvd. Men jag vill inte störa den som sover.
Gatan utanför är becksvart och jag blir nästan förbannad på grannarna som inte ens kan ha en lampjävel på i fönstret, tom det kan kännas bättre, nästan som ett sällskap. Men man ser ingenting, bara ett mörker. Sen när man kikar igen så ser man att himlen börjar ljusna smått i en mörkblå nyans och fåglarna börjar låta. Snart efter det så är det snart ljust som nu, som på dagen utan solsken. Har klarat ännu en natt och snart är det dags att bege sig hemmåt, krypa ner i den nybäddade sängen och dreggla lite på kudden...mm, längtar.

Kram.